Hejsan!
Jag vet inte om du känner igen det här, men jag kan få känslan av att sitta på ett sluttande plan just nu. Ett plan som leder rakt ner i …hm, ett nytt världskrig? 😫
Känner du sluttningen? Det är obehagligt. Du vill inte vara på det där planet. Du vill vara någon annanstans. Men du är där du är och glider sakta neråt. Du försöker greppa tag i något, vad som helst, men alla försök att hålla dig fast misslyckas. Din kropp fortsätter att hasa neråt medan du ser dina medmänniskor glida förbi dig ner i avgrunden. Omedvetet. Som om de inte märkt att planet börjat slutta. Du försöker ropa till dem, skrika att något är fel, men får inte fram ett ljud.
Det är lite så det känns just nu. Xenofobiska uttalandet från politiker som hade triggat igång stora demonstrationer för tio år sedan möts nu av en axelryckning.
Folk som tidigare känts rätt vettiga börjar plötsligt anamma unkna värderingar som någon kostymklädd före detta skinnskalle på SD:s regeringskansli hittat på. Låter sig indoktrineras av rasistiska trollkonton och tappar allt omdöme.
Och den tysta massan är …tyst.
Hand i hand med de nationalistiska strömningarna går även militarismen. I den förskönande bilden av den egna nationen står alltid hotet från andra nationer nära till hands. Och det går alltid att motivera mer upprustning med att man är tvungen på grund av yttre hot.
Förstå mig rätt nu. Jag är ingen dumsnäll pacifist. Det finns helt klart lägen då vi behöver ett upprustat försvar. Men vi måste samtidigt prata om vägar mot fred och nedrustning, och lägga STOR tonvikt på det, även i krigstider. För om det perspektivet tystnar är vi jäkligt illa ute!
|