|
Nu har jag tillbringat drygt en vecka i New York. Det är bara den allra första lilla början på de två månader jag ska vara här, så kontrasterna syns extra tydligt.
En av de saker jag såg mest fram emot med att komma hit är mångfalden. New York är så stort och fyllt av människor att det inte riktigt går att varken passa in eller sticka ut. Människor ser olika ut, har olika bakgrund, stilar, värderingar, religioner och drömmar. Det är något jag saknat i Stockholm. Även om det räknas som storstad finns det en likriktighet där som inte passar alla.
Jag ser det hela tiden hos coachingklienter; de har gjort allt "rätt" men är ändå ofta både sönderstressade, olyckliga och ensamma. För det är ju vad normen ofta leder till. Det är inte ett individproblem att extremt många blir sjuka av sina arbetsplatser, äter antidepressiv medicin och försöker lägga ett livspussel med alldeles för många bitar. Det går ju inte ihop. Ändå jagar vi det där livet som inte går ihop...
Jag gick ett mail nyligen från en följare som satte ord på detta på ett så klockrent vis. Hon gav mig tillåtelse att dela hennes ord här:
Vill bara passa på att tacka för två väldigt bra texter som du skrivit senaste tiden! Dels det nyhetsbrevet som jag tror kom i vintras och som jag även vidarebefordrade till två nära vänner som handlade om att man inte behöver ha allt på plats när man är 30+. Så himla bra och peppande text och håller verkligen helt med. Det är en sjuk norm som vi inte borde leva efter. Men det är förstås lättare sagt än gjort när många fortfarande pratar utifrån det.
Älskar också det senaste blogginlägget "Lycklig i alla dina dagar". Det är något jag har funderat över mycket på senaste tiden. Tror verkligen tvåsamhetsnormen skapar olycka för många människor oavsett om man lever i enlighet med den eller inte. Tycker till exempel att det är så sjukt hur mkt folk uppmuntrar när någon förlovat sig eller ska gifta sig som om man utgår från att det är det största som kan hända den personen.
Jag som själv aldrig riktigt längtat efter att gifta mig har svårt att inte se det komiska i att alla som är runt 35 år plötsligt vill göra samma val och alla lägger upp likadana bilder på instagram. Som min fina kompis uttryckte det, det är en omöjlighet att alla människor i Stockholm vill gifta sig och skaffa barn när de är mellan 30-35 år. Det kan het enkelt inte passa alla!
Nej, det finns nog inget som kan passa alla. Utom möjligtvis att finna sin egen väg. Lära sig att känna in sin egen sanning. Slippa räkna ut hur man "borde" vara och leva och dejta. Det tror jag kan funka för alla, oavsett om du bor på landet, i Stockholm eller i New York.
Så det är vad jag hela tiden vill uppmuntra till. För det är verkligen min fulla övertygelse att det enda som funkar om vi vill må bra och skapa ordning i den här galna världen är att följa vår inre sanning istället för vår duktighet.
Jag tror verkligen att det viktigaste du kan göra för dig själv, ditt liv och dina relationer är att ta reda på vem du verkligen är och hur du kan låta det utgöra grunden för hur du lever ditt liv.
Och det kanske inte innebär samma proffsfoton på Instagram från ett bröllop där ni står i motljus på en äng när du är exakt 34 år, som så många andra har. För det kan helt enkelt inte passa alla!
Varma hälsningar
//Linnea
|
