|
När jag åkte tåg häromveckan hamnade jag bredvid en mycket pratglad äldre dam. Hon var förvånansvärt insatt i allt från AI och världspolitik till personalfrågor och inte minst singelliv (och var mycket tydlig med att hon levde själv, inte ensam).
Hon sa en sak som slog an till något jag reflekterat en del över på sistone. "Livet börjar efter 40" sa hon, med full entusiasm. Livet börjar efter 40! Det är något med de orden som ger mig ett lugn och en känsla av sanning. En annan äldre vän till mig har också tidigare fått mig att tänka till genom att vid något tillfälle konstatera att "de första 40 åren i mitt liv var lite bökiga, men sen blev det bättre".
Eftersom jag ännu inte uppnått den gyllene 40-årsåldern har jag ingen erfarenhet av hur livet kan kännas där, men vad jag ser på min väg genom åren efter 30 är att den här idén om att man ska ha sitt liv i ordning enligt en väldigt tight mall före 30 är helt jäkla vansinnig! Livet har inget facit och alla människor gör sina egna helt unika livsresor. Vi kan inte vänta oss att alla ska vara gifta, ha fast jobb och 1,8 barn när de fyller 30!!
Hur fick vi för oss att det var en rimlig måttstock för alla?
Jag tänker att det måste hänga kvar från en tid då människors (och framför allt kvinnors) frihet och livsutrymme var betydligt mindre. För 50-60 år sedan var livet "fixat" om du var gift, hade ett jobb/någon som försörjde dig och ett par barn runt 30.
Men livet ser inte ut så längre. Det kan såklart göra det, men det är inte det enda alternativet.Vi måste inte längre gifta oss för att säkra vår försörjning eller våra barns omsorg.
Livet innehåller oändligt många fler val och alternativ idag än någonsin tidigare, inte minst just för att allt är så nytt annorlunda och det inte riktigt finns något facit på vad vi håller på med. Dessutom lever vi längre än tidigare generationer har gjort, så vi har hinner både med fler utmaningar och äventyr, men har faktiskt också mer hitta vår väg och välja våra liv.
Det enda som inte förändrats är våra fysiska förutsättningar. Vi har fortfarande samma stenåldershjärna och fertilitetsfönstret för kvinnor är fortfarande en realitet, även om vi numera både kan frysa in ägg, få IVF-hjälp och sätta barn till världen på egen hand.
Samtidigt som många bär på en stark längtan efter egna barn sitter massor av människor fast i ett föräldraskap tillsammans med någon som de inte kan samarbeta, leva eller ha en vettig relation med. Visst sägs det ofta att man ångrar aldrig ett barn, men jag undrar hur många barn som ångrar sina föräldrar och önskar att de hade rett ut ett och annat inom sig själva och mellan varandra innan de bestämde sig för att dela på den gigantiska livsuppgiften föräldraskap.
Med tanke på att de allra flesta dejtingproblem har sina rötter i barndomen är det väldigt väldigt klokt av alla med föräldraambitioner att ta itu med sina dejtingproblem för att inte sprida dem vidare till nästa generation.
Alldeles oavsett hur ditt liv är och blir i framtiden, ha respekt för din helt unika livsväg och ge dig själv tid och utrymme att förstå dig själv och välja ditt eget liv. Vad andra väljer och hur deras liv ser ut har ingenting med dig att göra. I bästa fall har de valt sina liv själva, i värsta fall föll de in i normen för att slippa välja själva, och det är absolut inget att vara avundsjuk på.
I en av de vettigaste saker jag läst om dejting, det här blogginlägget, står något mycket klokt om just detta med barn och den biologiska klockan: "I’d rather adopt children with the right life partner than have biological children with the wrong one." Din personliga fysik må vara en smula begränsad när det kommer att föda biologiska barn, men dina möjligheter att vara förälder är lyckligtvis betydligt större än så.
Så ge dig själv utrymme att leva ditt liv på dina villkor och i din egen takt. Jag tror att du kommer tacka dig själv för det den dag då du är 73-åringen som samtalar om livet med 30-plussaren i tågsätet bredvid.
Varma hälsningar
Linnea
|
